Jag tänkte att det kanske inte gör så mycket, jag tänkte att jag ska sluta tänka så mycket... så tänkte jag. Att allt, nästan allt, har en mening. Att jag skulle vandra den vägen som kanske inte är den smidigaste.
Det är så ibland, ibland vill hjärtat en sak och hjärnan en annan..... det är okej, det är okej att det är så. Bryggan som leder fram till mitt inre har blivit så lång för andra vandra. Den är 8 mil lång nu, jag förstår varför, jag vet varför, jag vet precis varför.... det blir så, det är på sätt och vis självvalt.
Jag kan nog korta ner den om jag vill. Men denna gång är det inte bara hjärtat som talar, han delar på uppgiften tillsamans med mister hjärna. Hjärtat säger "stanna", hjärnan säger "om du orkar gå över den långa bryggan först så."
Det är så ibland, jag har inte makten över kontrollerna.
Jag hoppas nog lite att hjärnan står på sig i detta fall, 8 mil är inget att gå om man jämnför med mina 1000 jag har gått och mina 100 jag får gå om man hoppar av bryggan. Det är så ibland, det bara är så.
Ibland ska man inte gå den enkla vägen, ibland får man släppa sina höga krav på livet och se vad livet kan ge en. Bara man vågar släppa lite, frigöra sig lite från planer och idéer.
Jag fäller ut min 8 mil långa brygga nu, men se... den är iallafall utfälld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar