Drakjägarna

Jag kan komma på mig själv helt uppslukad i våra fantasilekar.
"Nej, Milo! Jag har en mördardrake som sprutar farlig syra ur käften och han ska INTE heta Jake, han ska inte heta någonting, för det är ingen som vågar döpa honom.... Annars är faktiskt inte jag med!!!"

Här om dagen gick vi upp i "våran skog". Klockan var efter fyra och det hade hunnit blivit mörkt. Men det stoppar ju inte världens bästa drakjägare, tvärtom, det är ganska bra att det är mörkt, för då kan inte drakarna se oss så bra. Vi sköt med våra pinnar, som hade omvandlats till vapen och jag sköt säkert 15 drakar och Milo likaså. Sen kom det björnar och dom sparkade vi tills de försvann -poff poff (som i ett tv-spel). Milo skrek "AKTA DIG MAMMA, DET KOMMER EN RÖD DRAKE BAKOM DIG!!!" och jag tuff som fan, ställde mig i en karatepose och sköt ner draken som som hade vassa huggtänder.

Sen ville Milo hem, då blev jag rejält irriterad...