Ensamma morsor

Detta är något jag har irriterat mig på länge. Asså, inte ensamma morsor (naturligtvis), utan fördomarna om dem/oss.

Enligt vissa är singelmorsor det absolut lägsta på samhällsstegen. Fördomarna säger att vi i princip är white trash hela bunten. Säger man bara ensamstående mamma så får många denna bild på närhinnan:
Att vi går omkring i våra blekta förstora tribals-svarta munktröjor.
Vi har fett hår med en odräglig blekning som är halvvägs på väg nedför de slitna topparna.
Vi röker, men vi har inte orken att gå ut och röka, utan det gör vi under fläkten.
Vi har odrägliga, skitiga, speedade snorungar som får käka ostkrokar varje kväll, för att vi inte orkar ta en fajt.
Vi är naturligtvis arbetslösa och lever på socialen. Vidare har vi inte en tanke på att att söka jobb, för VI orkar inte jobba.
Stressade, orkeslösa, inget känsla för humor och delfin tatueringar.
Har ingen mer hobby än att skriva sms.

När det handlar om ensamma pappor, är det inte alls samma sak..... nej, nej, nej, de är så jävla starka och världens bästa pappor on the planet earth!!!!!!

Men här är jag och har inget bättre för mig idag, så jag tänkte bryta isen lite. Och jag tänker enbart referera till mig själv nu.
Här har ni världens bästa morsa(naturligtvis) till världens mest underbaraste son. Han är väluppfostrad, säger tack för maten och lyder(ofta). Vi leker inne och ute och maten är helt enligt tallriksmodellen.
Jag har bara fett hår efter svettiga kamper och då hör de till vanligheten att jag tar en dusch efteråt.
Jag pluggar, har bra betyg och satsar på framtiden.
Har extremt bra humor(en av de bästa faktiskt) och mina hobbys är både stimulerande för hjärnan och själen.

Sådär ja! Då har vi rett ut detta va?

Men för er som fortfarande inte är helt övertygade, skulle jag vilja be er att vända på perspektivet lite. Eller kanske rent av tänka som så: att om stålmannen finns så lever han i de ensamma föräldrarnas kroppar, det finns inget som vi inte klarar!