Har egentligen inget av värde att säga.
Jag sluter mig en stund från det väsentliga, eller är allt man säger väsentligt?
Tiden står fortfarande ganska still, jag ler och skrattar i vanlig ordning, men vet inte om jag gör det på riktigt..
-inte alltid.
Kaffet på morgonen smakar dock fortfarande gott
Jag gillar fortfarande att sjunga högt i min ensamhet.
Jag ler på riktigt när jag hoppar i vattenpölar med Milo.
Hans värme ger mig den gnista jag behöver.
Mina vänners stora hjärtan är jag fortfarande lika tacksam för.
Det går bra i skolan och drömmar om det framtida jobbet är påtagliga och härliga.
Väntar på Tom Waits nya den 24 okt.
Tjipp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar