Jag satt mitt emot mannen jag älskar, mannen som älskar mig så där hutlöst mycket. Vi båda hade en varsin glänsande ring på fingret. Vi satt ute vid vattnet. Vi småpratade lite om vårat bröllop som vi längtade till, han smekte bort en slinga hår som hade lagt sig över min näsa. I min mage kluckade vårat barn och allt var så där perfekt.
Jag är helt säker på att han var så där perfekt, sån där som lagar massa mat, masserar och kommer hem med blommor. Det hade nog blivit så om jag inte hade vaknat upp ur min dagdröm av några barn som skrek och svor åt varandra. Jag blev påmind om att min kafferast var slut och det var dags att vandra in igen.
Satans barn!!!!
Tack och hej leverbarn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar