Tills han travar förbi och knackar på min dörr

Så satt jag och tänkte (kors i taket!). Har fått så många sms idag och detta har fått mig att tänka, att känna. Jag mår så störande bra. Det här blir väl ett sånt där trist jag-älskar-alla-inlägg igen. Jag tänker såklart först och främst på min glada, underbara son. Herregud, hur kan en människa vara så underbar? Men sedan tänker jag på mina fina vänner. Vart har ni alla kommit ifrån? För nått år sedan var jag så fruktansvärt isolerad i mitt egna, fruktansvärt upptagna liv. Idag har jag så många underbart fina människor runt mig. Det är nästan så jag undrar vad de ser hos mig... Nej, då, jag vet väl att jag är himlans snäll och att jag är sjukt rolig, men ändå.... Hur kan så många otroligt fina människor flockas på ett och samma ställe? Jag hoppas jag får behålla er alla ända ner i graven. Ni betyder så mycket för mig! Jag behöver ingen man, jag mår ju så jävla bra som det är ändå. Jag berättade för Robert idag att, så bra som jag mår nu, har jag inte mått på många år, inte ens när det vart bra.... (fattar ni?) Så alltså, även fast jag mått bra, mår jag mycket bättre nu.... Det är gött att bara rå om sig själv. Kunna ha vänner hemma långt in på småtimmarna, dricka sig full på öl mitt i veckan, kunna sova på någons soffa, utan att någon frågar - Vart har du varit? Vad har du gjort? Varför då? Fast det är väl klart.... skulle han komma; min prins på den vita hästen som bär guldman, då skulle jag väl överväga att släppa efter lite. :) Men fram tills den dagen då han travar in på Adlersparregatan, så ska jag njuta av det livet erbjuder just nu!

Much love